thejulia

Nej, det är inte jag som krockat!! Ni kan vara lugna!

Min kompis Veronica, däremot, som jag tog på en mopedtur idag.. skulle äntligen lära sig att köra sin moped.
Allting gick bra ända tills vi närmade oss vårt hem då jag vände mig om och kunde inte se henne bakom mig längre. Så jag åker tillbaka med min moped och ser henne liggandes i ett dike på sidan av vägen.
Hon hade tappat kontrollen och kört rakt in i en stenkant, och sedan kastats av mopeden ner i ett dike, och slagit sig i ett metallföremål eller något liknande.
Flera människor flockas kring henne och jag skyndar mig dit. Det var så sjukt mycket blod, det bara forsade och forsade.. och jag vart nog mer tagen och chockad än Veronica själv. När Bindu kom nerspringande för undsättning så hade jag varit alldeles vit i ansiktet.
Några män hämtade en pappkartong och la som underlag att ligga på, medans jag försökte torka bort så mycket blod jag kunde med näsdukar.

Efter ca 15 minuter kommer ambulansen, och de bär upp henne på en bår och bär in henne i bilen, vilket inte direkt gjordes så professionellt.
Jag sätter mig bak bredvid henne i ambulansen och vi kör iväg..
En minibuss som såg ut att komma från 80-talet.. och den innehöll inte direkt så avancerad sjukvårdsutrustning om man skulle råka riktigt illa ut.
Vi for fram längs skumpiga gator, med blinkande sirener, och jag försökte hålla Veronica still på båren så gott det gick.

Framme på sjukhuset, blir vi avsläppta mitt ute på gatan och hon bärs in på bår av sjukvårdspersonalen.

Väl inne på sjukhuset.. som inte riktigt går att beskriva med ord. Men jag ska försöka:
Det låg skadade och sjuka människor på bårar överallt, som skrek av smärta.
Allting var beläget på en öppen yta, och de gardiner som användes för att dölja patienterna emellan hade blodfläckar på sig.
Väggarna och golven var smutsiga.
Personalen sprang runt med sprutor huller om buller och verkade inte vara särskilt noga med mycket.
Ingen pratade engelska, förutom EN läkare som drog ett fåtal meningar på knacklig engelska.
Alla bar såklart munskydd, och jag var rädd för att andas in luften (svininflunensan?!).
Jag var den enda västerländska människan på detta sjukhus, och kände mig väldigt liten och krymplig.
Det var det mest förskräckliga och avskyvärda sjukhus jag nånsin satt min fot på.
TACKA VET JAG SVENSK SJUKVÅRD!!

Som tur var pratar ju Veronica kinesiska och hon fick förklarat för sig vad som skulle hända.. själv stod jag som ett stort frågetecken och fattade ingenting.

Hon flyttades runt i olika rum och det togs sprutor och de tog en titt på hennes skada, vi åkte till röntgen, då jag fick agera medhjälpare att dra båren.. de hade tydligen inga sjuksöterskor som gjorde detta!
Vi fick tillslut klart för oss att vi skulle vänta på en läkare som just nu var uppe på operation, som skulle komma och sy ihop henne.
3 personer från universitet hade nu anlänt och hjälpte oss! Riktiga änglar!!
Vi väntade utanför operationsrummet medans läkaren sydde ihop henne, och eftersom hennes kläder var helt nerblodade fick hon ta på sig ett par blåa sjukhusbyxor.

Som tur var klarade hon sig utan större skador och vi kunde efter ca 2 timmar åka hemåt, efter att ha betalat alla diverse kostnader för sjukvården och mediciner.

Det har varit en väldigt omtumlande dag och efter att ha hållit Veronica sällskap på hennes rum tills Christina och Bindu kom tillbaka från sin lektion, så gick jag ut på en promenad för att rensa tankarna!

Jag känner mig väldigt säker med min körning på min moped.. men kommer hädanefter vara ännu försiktigare i trafiken!! Jag lovar. Fick mig en rejäl tankeställare idag.

Kramar